I början av 30-talet bildades en rad föreningar i Sverige Kanske är 1932 det enskilda år då allra flest föreningar bildades. I spåren av Ådalskravallerna 1931 insåg människor värdet av att gå samman i föreningar. Motala var inget undantag. Runt om i staden samlades idrottsintresserade ynglingar, i första hand fotbollsintresserade sådana, för att diskutera bildandet av idrottsklubbar. Verkstadsgrabbarna var inget undantag.
Vid ett gammalt stenröse i en skogsbacke samlades ett gäng, liksom så ofta förr för att spela kort. I den här skogsbacken, som låg i stadsdelen Västra Lund, eller Amerika som det kallades på den här tiden, diskuterades mellan kortpartierna möjligheterna att starta en idrottsförening. Nästan varje stadsdel hade ju en sådan. På den tiden var inte alltid matcher organiserade i förbundets regi. I stället togs kontakterna direkt och man möttes i bejublade vänskapsmatcher.
Det gamla kortgänget enades om att Västra Lund skulle få en egen idrottsklubb och man valde sin första styrelse. Det här hände på våren 1932 och klubbens första styrelse fick Engdolf Jonsson till ordförande. Sekreterare blev Helmer Törnqvist och till kassör valdes Edvard Elf. Övriga i styrelsen blev Gustav Hellberg och Allan Karlsson. Styrelsen hölls intakt även 1933. Från början ville man ge klubben namnet IK Bore. Men till det sade senare Riksidrottsförbundet nej. IK Bore fanns redan på annan plats i landet. Man tog då namnet efter sjön Boren som låg så vackert i den här delen av staden.
Den första stora uppgiften blev att skaffa en fotbollsplan. Av patron på Karlshult, Patrik Jakobsson, fick man arrendera ett gärde. Egentligen ville patron sälja gärdet för 2000 kronor, men klubbens ”förhandlare” Edvard Elf och Gustav Hellberg insåg det ekonomiskt omöjliga i detta. I stället fick man arrendera gärdet för 100 kronor per år. Detta under förutsättning att klubben hade några pengar. Så var inte alltid fallet.
Efter hand kom matcherna igång och 1932 spelades matcher mot bl a Albertstrand, Offerby, Motala Verkstads IF, City och Karlshult. Av motståndarna kan nämnas att City kom från vad som kallades Raden. Och Karlshult var till och med begåvat med en egen fotbollsplan. Där den låg anlades senare ett sommarstugeområde. De flesta matcherna utkämpades i fotboll, men även en och annan bandymatch förekom på den tiden.
De första inofficiella matcherna spelades redan 1932 mot en Albertstrandskombination. Matchen vanns av IK Bore med 11-4. Ytterligare minst tre matcher spelades 1932. Motståndarna hette Raden, IK Börsta A och Bona IF B. Första matchen sedan klubben fått inträde i Östergötlands Fotbollförbund spelades den 16 april 1933. På bortaplan mötte man Degerön. Efter matchen skrev Motala Tidning:
”Bores lag befanns vara en sammanslutning av olika lags spelare, som visade sig kunna en hel del saker på fotbollskonstens område.”
Fotbollen blev också den idrott man i första hand bestämde sig för och den 22 februari 1933 registrerades Borens IK hos Östergötlands Fotbollsförbund. På den tiden spelades seriefotboll i höst-vårserier. Debuten i seriesammanhang skulle komma först den 30 juli 1933 mot Boxholms 3:dje lag. Matchen som spelades i Boxholm slutade i en 3-2-seger för Boren. Historisk första målskytt blev Sven ”Dvärgen” Thörnqvist.
Innan dess var det dock en febril aktivitet i den nystartade föreningen. På det gamla gärdet plockades miljontals med stenar, av vilka många fick brytas bort med spett för att det gamla gärdet skulle kunna fungera som nödtorftig fotbollsplan. Dessutom hade förbundet krav på omklädningsrum, varför en omklädningsbyggnad fick byggas. Det mesta av materialet kom från Motala Verkstad. Övrigt material fick kassören Edvard Elf betala ur egen ficka. Efter hand fick han tillbaka det mesta. Det var annars vanligt att föreningens medlemmar betalade material till klubben. Alla hjälptes åt med såväl stenplockning som omklädningsbygge. Som basar vid bygget fungerade Engdolf Jonsson och Henrik Nilsson. Detta givetvis utan ersättning. Dock fick kassören emellanåt tillhandahålla en och annan pilsner.
Ett bekymmer var att en telefonstolpe var placerad mitt i plan, något som förstås störde spelet. Stolpen kom bort så småningom men planen i stadsdelen Västra Lund fanns kvar i över 40 år.
Ekonomin var inte alltid den bästa och spelarna fick själva bekosta utrustning och resor. Åtminstone merparten av kostnaderna. Lite pengar flöt ju in på lotterier och fester samt idrottsmässor. Sådana hölls bl.a. i Borensberg och Bona. Till Borensberg tog man sig ofta med båt. Borensberg låg i andra ändan av sjön Boren så till matcherna där lånades några roddbåtar in för den knappt 15 km långa roddturen. Till Bona, Kristberg och övriga matcher blev det att cykla med alla attiraljer som hörde till. Snart kom midsommarfesterna igång. Det var en viktig pusselbit för att få in pengar till klubben. Här kom telegrafstolpen väl till pass. Med flitiga medlemmars hjälp gjordes den om till midsommarstång. Midsommarfesterna vid Borenplan blev snart en tradition. De pågick ända tills dansbanan i en ekonomisk lågkonjunktur eldades upp i bastun.
Redan första året blev det serieseger. Man vann åtta poäng före närmaste lag som var Boxholms BK. Inte mindre än 105 mål gjordes mot endast 11 insläppta. I 10 av de 16 matcherna höll Boren nollan. Vid vinteruppehållet var målskillnaden förkrossande 51-3. Efter denna första serieseger fick Boren hoppa över två serier för att året efter spela i klass II västra.
Under klubbens första spelår vanns bortamatchen mot Hästholmen den 21 oktober med 22-0. Ett målrekord som stått sig under alla år – och förmodligen kommer att göra det i framtiden också. I samma match slogs ytterligare ett rekord. En av Borens stora målgörare, Erik ”Lill-Peve” Elf gjorde nämligen 10 av Borens 22 mål.
Föreningen höll sig på 1930- och 1940- talet med färgstarka laguppställningar. Det blev många hårda duster som utspelades, inte minst mot "ärkerivalen" Holms IF sedermera IFK Motala. I stadsdelen Holm kom Electrolux att etablera sin verksamhet och arbetarna på de båda fabrikerna blev starka rivaler. Bortamatcher mot Vadstena GIF är också uppgörelser som man pratade länge om. Då hade man ofta stöd av medresta supporters som kunde konsten att sätta sprätt på livet i klosterstaden.
Under alla år har klubben varit pigg på att prova nya idéer. Redan 1933 började man med terränglopp i Offerbyskogen. Det var tusentals åskådare varje gång det populära terrängloppet genomfördes. Både klubbens fotbollsspelare och boende i Västra Lund ställde upp i klubbens färger. Terrängloppet fortsatte under 10-talet år. När det slutade blev Offerbyborna en attraktion fattigare.
Gång var en annan sport man ägnade sig åt. Eljus Törnqvist var den som höll i det mesta som hade med gång att göra. En populär gångtävling var Varamorundan i Motala AIF:s regi. Många ställde upp för Boren och för att ha någon form av klubbdräkt köptes likartade tröjor av deltagarna för egna pengar. 1935 gicks en landskapsmatch i gång mellan Östergötland och Småland. I östgötalaget återfanns bland annat Yngve Sandberg från Borens IK. Han deltog i seniorklassen och slutade på elfte plats.
Den stora eldsjälen under föreningens första femton år var Gustav ”Kacka” Hallberg. Av någon anledning har hans stora insatser för klubben till viss del glömts bort.
Borens IK blev snart känd som arbetarnas förening och även om man aldrig blandade in politik i verksamheten så blev arbetarnas röda färg också klubbens. Till de röda tröjorna gällde blå byxor. Möjligen i ett försök att hitta en politisk balans i en förening där alla var välkomna.
