På vår nya hemsida har jag fått förmånen att skriva nästan vad jag vill under rubriken ”Ordföranden har ordet”. Och efter mer än 50 år som ledare i Borens IK, snart 40 år i Östergötlands Fotbollförbunds styrelse och mer än 30 år som anställd inom idrotten har jag haft förmånen att vara med om en hel del. Förutom att berätta om olika saker jag fått uppleva kommer jag också att ha en del synpunkter…..
Jag ska försöka att åtminstone varannan vecka formulera lite nya tankar.

/Kjell Augustsson 

Det har varit en händelserik vecka. Det började med Tjej- och Halvvättern då många av oss var engagerade i vårt uppdrag att köra följebilar och allt runt det. Sedan på onsdagen var det dags för invigning av vårt nya fina klubbhus och de med stort intresse emotsedda matcherna. Damerna tog sig an svenska mästarna Linköpings FC:s U-lag, medan herrarna fick en än tuffare uppgift i allsvenska topplaget IFK Norrköping. Uppskattningsvis 5-600 personer mötte upp till en fantastisk invigningsfest. 

Sedan blev det ny helg och det verkliga elddopet för vårt Vätternrundaengagemang. För egen del ringde väckarklockan 03.00 och klockan 04.40 började vårt pass i Boviken på andra sidan Vättern. Sedan kördes följebil till klockan 14.00. Jag var långt ifrån ensam. Runt hela sjön kördes följebilar av personer med anknytning till Borens IK.

Det finns bara ett ord som sammanfattar den gångna veckan och det är TACK !.
Tack till alla medlemmar och övriga som hjälpte till under Cykelveckan.
Tack till Motala kommun som äntligen hjälpt oss med nytt klubbhus.
Tack till Linköpings FC och IFK Norrköping som förgyllde vår invigningskväll.

Redan har en ny vecka börjat och när detta skrivs är 60-talet barn på vår Idrottsplats för Landslagets Fotbollsskola. Om mindre än en vecka är det midsommar. Vill därför redan nu tillönska er alla en riktigt skön midsommarhelg.

/Kjell Augustsson

Sällan, eller kanske ska jag skriva aldrig, har det varit så stora förväntningar inför en säsong som inför den nu stundande fotbollssäsongen. Självklart hoppas vi på goda resultat på fotbollsplanen, där vi nog får ha de allra största förhoppningarna på vårt herrlag. Åtminstone när det gäller en framskjuten placering. Självklart finns det även förhoppningar på vårt unga damlag. Men har vi tappat tre spelare med meriter från flicklandslagsspel till svenska mästarna LFC och dessutom har lagets i fjol bästa spelare, Maria Kåhlin, gått till Tranås eftersom hon tröttnat på alla resor, så var och en kan förstå att det inte är realistiskt att hoppas på en topplacering. Det är dock ett gäng unga och synnerligen utvecklingsbara tjejer som ska försvara våra rödblå färger, så jag tror faktiskt att laget kan överraska.

Men mina förväntningar handlar just detta år inte om resultat över huvud taget. I stället är det de nya lokalerna som gör att man längtar till fotbollssäsongen mer än vanligt. För det är just till fotbollssäsongen som nya klubbhuset står klart. Den 16 april är det slutbesiktning och sedan är det dags för inflyttning.

Då förfogar vi över 10 omklädningsrum, varav 6 helt nybyggda. Till det ett stort klubbrum/cafeteria med vidhängande kiosk/kök, samt tvättstuga på nedervåningen. Utanför planerar vi en stor uteplats där våra besökare kan ”hänga” som det heter numera heter. 

På övervåningen blir det tre kontorsrum, en möteslokal och ett pentry. Dessutom kommer föreningens historia att presenteras i ett litet trivsamt ”Borenmuseum”.

Från att ha haft i särklass sämst förutsättningar av alla stadens fotbollsklubbar kan vi nu skryta med att nästan ha bäst förutsättningar. Visst är det fint på även de andra anläggningarna och speciellt MAIF har en fantastisk anläggning. Men läget vid Borens strand med vår lilla badplats som populär avslutning på en träningskväll, och inte minst fem fotbollsplaner, varav en med grus är svårslaget.

Sedan hoppas vi att den nya cafeterian ska kunna vara öppen i stort sett varje kväll. Att vara kvar efter träningen för spelarna, att kunna vänta på sina barn för föräldrarna, medan man tar en kopp kaffe och kanske ser en fotbollsmatch på storbildskärmen kommer att stärka banden än mera.

Nytt för i år är att alla tränare och övriga ledare kommer att bjudas på korv med bröd de kvällar de ”tjänstgör” vid idrottsplatsen. Ute på planerna har vi allt från fotbollslek för de yngsta till Gåfotboll för de äldsta. Vidare hoppas vi komma igång med Parafotboll för de som har någon form av funktionsnedsättning. En annan nyhet är att vi någon kväll i veckan kommer att erbjuda någon motionsaktivitet för föräldrar och andra som vill röra på sig lite.

Förväntningarna är som sagt stora. Och aldrig har vi haft större förutsättningar att leva upp till vår vision än 2018.  Något för alla – Hela livet!

Jag har ofta haft anledning att vara stolt över att få vara ordförande i vår förening. Visst är man stolt när vi vunnit en match eller en serie, att vi har lika många flickor som pojkar, eller när vi får uppskattning för att vi låter leken vara viktigare än resultaten för de minsta.

Sedan finns det förstås olika sorters stolthet. Härom kvällen fick jag uppleva en annorlunda sorts stolthet. En stolthet som var mycket större än när vi lyckats vinna en fotbollsmatch. För Borens IK har gemenskap och att ställa upp för varandra varit ett adelsmärke. Och om jag tvingas välja så är kanske det viktigare än resultaten på fotbollsplanen.

I förra veckan avled vår omtyckte vän och kamrat Daniel Wärn, bara 25 år gammal. Härom kvällen skulle vi tillsammans med IFK Motala Bandy där Daniel också varit verksam hylla honom i samband med IFK-bandyns hemmamatch mot Broberg.

Hans kamrater i våra herrlag ställde då in träningen och kom nästan mangrant för att hedra sin bortgångne kamrat. Lagkapten Haris Asic sade några kloka ord medan ett 40-tal rörda Borengrabbar stod med böjda huvuden på läktaren.

Tack för en fantastisk uppställning och tack för att jag fick vara en del i den gemenskap som jag vet betydde så mycket för Daniel.

/Kjell

I går kväll sändes Idrottsgalan på TV. Det fick mig att tänka tillbaka på den första Idrottsgalan för mer än tio år sedan. Jag hade förmånen att vara på plats då och när jag satt där i TV-fåtöljen i går kväll var det ett speciellt minne som dök upp i huvudet.

Ibland kan man ställa sig frågan vad idrottshistoria är för något. De svar man ofta får är att historia är något som hänt för länge sedan. Det skulle t ex vara idrottshistoria med OS-guldet i fotboll vid London-OS -48, eller t ex Sixten Jernbergs, Gunder Häggs och Gert Fredrikssons bragdlopp för ganska många år sedan. För att inte tala om Gre - No - Li i Italien. De otroliga friidrottare vi under de senaste åren kunnat njuta av är i det sammanhanget inte idrottshistoria, knappast heller de ofattbara pingis- och tennisframgångarna. De i dag så aktuella Charlotte Kalla och Sara Sjöström är ju också fantastiska, men idrottshistoria blir de först senare.

Men egentligen är ju idrottshistoria något vi skriver varje dag. Därför kommer vår egen tids idrottsstjärnor att få en speciell plats hos oss. Man var ju med när historien skrevs. Är man som jag född i mitten av 50-talet är de kanske största svenska idrottsstjärnorna genom alla tider Ingemar Stenmark och Björn Borg. Dessa totala motpoler som bjudit oss så fantastiska högtidsstunder där i TV-fåtöljen.

Med det som bakgrund var det för en enkel idrottsledare som jag en otrolig upplevelse att på plats i Globen få vara med på den första Idrottsgalan. När man kom där bland alla dessa stjärnor och idrottsledare som man så ofta beundrat och hållit tummarna för kände man sig ganska liten. Gårdagens stjärnor tillsammans med de då mest aktuella i en underbar blandning. Gissa om det var en höjdpunkt att mingla där med Sven Tumba, Frank Andersson, Thomas Ravelli, Tomas Brolin, Bernt Johansson, Stefan Edberg, Karolina Klüft, Tony Richardsson, J-O Waldner, Micke Ljungberg, Stefan Holm, Kajsa Bergkvist och alla andra.

Men den största upplevelsen var nog ändå toalettbesöket i pausen. När jag stod där vid rännan tittade jag upp mot mannen till höger. Våra blickar möttes och vi nickade lite förstrött till varandra, så som för varandra okända män brukar nicka mot varandra på herrtoaletter. Så slog hjärtat ett extraslag. Det här var inte vilken kisskompis som helst. Bredvid mig stod den kanske störste av dem alla - Ingemar Stenmark. Tänk att nästan 20 år efter det att han så många gånger drivit upp mitt hjärtas slag i rekordtakt få stå där med den levande legenden på en herrtoalett. Det blev också till ett stycke idrottshistoria. Åtminstone för mej!